IMOGEN CUNNINGHAM

7.6–15.9.2019

Åbo konstmuseum presenterar under sommarsäsongen ett av den moderna fotokonstens största namn, amerikanskan Imogen Cunningham (1883–1976), som är mest känd för sina svartvita porträtt samt för sina förenklade växt- och nakenstudier, som är en hyllning till skönheten i vardagen. Utställningen med nästan 80 fotografier från konstnärens hela karriär presenteras för första gången i ett museum i Finland och är producerad i samarbete med Imogen Cunningham Trust som verkar på Lopez Island i Seattle.

Cunningham öppnade en egen ateljé i Seattle år 1910, sporrad av fotografistudierna i Dresden. Hon började ta nakenbilder, vilket var exceptionellt med beaktande av tidens moraliska anda och fotograferingens dåförtiden ännu trevande väg mot en status som konstgenre. Cunningham kullkastade den västerländska konstens traditioner enligt vilka objektet för återgivningen av en naken kropp varit en kvinna och konstnären en man. Modell för den banbrytande fotosviten, som tillkom på Mount Rainier år 1915, var hennes nyblivne make, konstnären Roi Partridge. Cunningham blev nakenfotograferingens kvinnliga pionjär och fortsatte med nakenstudierna under 1920–1930-talen. Hennes mål var att återge människokroppen på ett objektivt och neutralt sätt genom att granska dess former och texturer samt växlingarna mellan ljus och skugga.

Speciellt betydande för Cunninghamns stilutveckling var 1920-talet: i egenskap av hustru och mor till tre små barn närmade hon sig nu livet i hemmet och började ta närbilder av blommorna och andra växter i sin trädgård och med hjälp av ljusets och skuggornas spel förvandla dem till kompositioner med geometriska former. Samtidigt fick den mjuka stilen, som var influerad av måleriet, ge vika för ett nytt och förenklat uttryckssätt. År 1932 grundade Cunningham gruppen f/64 tillsammans med en grupp likasinnade fotografer som bodde och arbetade i västra USA. Till gruppen hörde bland annat Ansel Adams och Edward Weston. Förenande länkar var naturmotiven och den så kallade direkta fotograferingens princip, som betonade objektivitet i stället för subjektivitet.

I Cunninghams produktion ingår också självporträtt från olika tidpunkter. Porträtten från tiden 1950–1970 präglas av tidsandan: man övergick då från modernismens stilrenhet till experimentell fotografering och avbildade gatulivet och vardagslivet, i enlighet med den humanistiska fotograferingens principer. Cunninghams personliga gestalt förevigades också av många kolleger. De svalt eleganta fotografiernas auteur var temperamentsfull, humoristisk och full av nyfikenhet och experimentlusta ännu på ålderns höst.

Åren 1950–1970 höll Cunningham också uppmärksammade utställningar och belönades med många bevis på erkänsla. Tack vare ett Guggenheimstipendium kunde hon hålla en paus i arbetet och koncentrera sig på att framkalla sina bilder. År 1975 grundade Cunningham en stiftelse som bär hennes namn. Tack vare den har hennes konst bevarats för eftervärlden.